Dominica i Karibien är aningen större än Emmaboda kommun. Sjuttio tusen invånare och bananer som huvudsaklig exportvara, samt något så ovanligt som en lång och modern vandringsled i tropisk regnskog.

Farligt, tänker de flesta av oss nordeuropeiska skogsmullar. Där lever ju insekter som kan borrar sig in i din hjärna, köttätande fiskar och obotliga sjukdomar som läkekonsten knappt hört talas om, och den som går det minsta vilse kommer att uppslukas för att aldrig mer återses.

Men, skog är skog. Lika stökig i Medelpads inre som i Equador. Den stora skillnaden är att vi inte går barbenta bland brännässlor medan kännedomen om razor grass eller manchineel-äpplen är noll. På Waitukubuli-leden blir saken inte enklare av att kartan baseras på mätningar från 1959 och peppras av ortnamn som Djävulstoppen, Myggberget, Ödslighetens dal, Kokande sjön eller bosättningar som kallas Kriget och Massaker. Plus att det är brutalt bergigt och jorden lös. Dimmor sveper in på höjd och lägger hal hinna över stigens stenar och rötter, men kolibrier fladdrar även framför den spektakulärt vackra hummerkloblomman intill omfångsrika chatannyé- och karapitträd. Strax efter lockar färskvattenskrabban till bad i bäcken. Dricksvatten är vandringens minsta problem. Kallt, klart och gott, och emellanåt kokhett eftersom ön är vulkaniskt aktiv, vilket i sin tur betyder det mesta får att odla.  

Mango, guava, kokosnötter, ananas, avokado, carambola, papaya och bananer växer längs stigarna, liksom ett och annat som kanske går att äta, om du bara visste hur.

Men, skog är skog. Lika stökig i Medelpads inre som i Equador. Den stora skillnaden är att vi inte går barbenta bland brännässlor medan kännedomen om razor grass eller manchineel-äpplen är noll. På Waitukubuli-leden blir saken inte enklare av att kartan baseras på mätningar från 1959 och peppras av ortnamn som Djävulstoppen, Myggberget, Ödslighetens dal, Kokande sjön eller bosättningar som kallas Kriget och Massaker. Plus att det är brutalt bergigt och jorden lös. Dimmor sveper in på höjd och lägger hal hinna över stigens stenar och rötter, men kolibrier fladdrar även framför den spektakulärt vackra hummerkloblomman intill omfångsrika chatannyé- och karapitträd. Strax efter lockar färskvattenskrabban till bad i bäcken. Dricksvatten är vandringens minsta problem. Kallt, klart och gott, och emellanåt kokhett eftersom ön är vulkaniskt aktiv, vilket i sin tur betyder det mesta får att odla. Mango, guava, kokosnötter, ananas, avokado, carambola, papaya och bananer växer längs stigarna, liksom ett och annat som kanske går att äta, om du bara visste hur. 

Dominica befolkas av fransmän, britter och ättlingar till afrikanska slavar, samt några tusen kalinago. De fanns här när Columbus kom och hade dessförinnan jagat bort ett annat öfolk. Man talar engelska och kreol. Självförsörjningsgraden är hög och utvandringen överstiger födelsetalet. Turism är Dominicas sista utväg, men sådan kräver större flygfält, större hotell och långa sandstränder. Det har inte Dominica. Istället naturskyddar man två tredjedelar av ön och lanserar nationen som ”The Nature Island” i hopp om att naturturismen ska utvecklas. The Waitukubuli National Trail bekostas av Europeiska Unionen – 184 kilometer.