Man kan utan överdrift säga att tjusningen med klättring tog en livstid att förstå och jag hade verkligen alla chanser. Folk tjatade och bergsguider kom med erbjudanden som normalt äventyrslystna skulle ha dragit ned brallorna inför, men klättring var stentråkigt.
Sverige hade varken Atlantfjäll eller alper. Bara låga hälleberg med en förkastningsbrant. Ungefär som på nybörjarkursen i Stugun, Jämtland. Min fysik passade förvisso sporten och jag fick lite beröm, men var mest nöjd över att äntligen få åka därifrån.
Ointresset förbättrades knappast när friluftsliv och skidåkning blev en del av yrket. Klättring var (och är) medialt ointressant i Sverige. Det fanns helt enkelt inga pengar att tjäna på berättelser om klättring, men mest berodde avogheten nog på den svenska subkulturen. Fylld av avundsjuka hos ifrågasättande petimätrar med nationellt lillebrorskomplex. Min gamla kollega Felix Oppenheim slog exempelvis svenskt höjdrekord – 7800 m ö h – på Hidden Peak i Pakistan 1982, utan att få erkännande. Han var ju bara fotograf, ingen riktig klättrare.
Fyrtio år senare vandrar jag i italienska Dolomiterna för att skriva guidebok och den kanske viktigaste detaljen i just detta jobb är att dra tydliga gränser för vad som ska ingå eller inte. Klättring hörde inte dit.
Nu är verkligheten i Alperna den att där existerar ingen exakt gräns mellan vandring och klättring. Luftiga passager med bultad vajer, stegar och grepp är vanliga inslag även på vandringsleder. Så en dag, när stegen siktade mot
bergshyttan Nuvolau nära Cortina d’Ampezzo ställs jag inför en avgörande ledkorsning. Endera följa den breda stigen runt fjället i två och en halv timma eller 50 snabba minuter direkt till bergshyttan via två enkla klätterstigar (via ferrata). Väljer det senare.
Den första klätterpassagen ligger väl inom rutinens ram. Den andra inger ett mer avancerat intryck och vid insteget samlas ungdomar i hjälm och sele. Jag kunde ha varit farfar till allihop samtidigt som reträtten vore försmädlig.
Just där och då, i våndans ögonblick, dyker en annan farfar upp på klätterstigen. Han är på väg nedför. Bekvämt och smidigt. Dansande enkelt med sin vuxna dotter i vant följe. Även de saknar klätterutrustning och ur farfars ryggsäck sticker en nyfiken tvååring upp sitt huvud.
Mötande farfar hälsar, dottern njuter av stunden och barnbarnet gillar min färgglada jacka. Självförtoende ersätter osäkerhet. Jag är redan på väg.
Några veckor senare har jag rensat Cortina d’Ampezzo och Val Gardena på enkla klätterstigar. Rutin och riskbedömning från de många vintrarnas skidbestigar appliceras på sommar. Klättring blir friluftsliv med de tre inledande bokstäverna understrukna.
Nästa sommar var jag tillbaka. Hyrde bergsguide och låtsades att kroppen var lika smidig som i Stugun. Om blott för ett ögonblick.
