Klockan är 01:30 när bärarna serverar frukost i tältlägret. Toast med marmelad, nudelsoppa och lite frukt. Kaffe med sump. Luften är så sval att både mössa och handskar behövs fastän vi befinner oss vid ekvatorn. Så även långkalsonger och lättillgängliga skalvantar. Tolvhundra höjdmeter återstår till vulkanens topp, där det kommer att blåsa snålt när solen sätter luften i rörelse. Tills dess lyser pannlampan och stigen börjar brant. Grus, sand och slit i aska. Ett steg upp, ett halvt glid ned. Fast underlag förväntas inte förrän uppe på toppen.
Efter första paus får gruppens snabba vandrare egen guide. Jag hänger på. Inte för att jag är snabb. Närmast motsatsen, men jag har slitit på hög höjd förr och vet att ett lugnt och jämnt tempo distanserar de flesta när syrehalten blir låg. Över hundra personer ämnar nå toppen innan soluppgången och det dröjer inte särskilt länge innan entusiasterna som nyss rusat förbi paraderar likt flämtande lyktstolpar längs stigen. Därefter syns inga andra pannlampor ovanför oss och halvvägs uppför vulkanryggen försvinner även gruppens båda västerländska vinnarskallar ur mitt sikte. När fjärdedelen återstår växlar farmaceuten från Singapore dessutom upp tempot och drar ifrån. Ensam i mörkret med en glödande fimp till pannlampa. Högersidan bjuder på fritt fall och långt bakom mig faller någon i okontrollerad gråt. Pannben, pannben, pannben. Ett steg i taget.
Farmaceuten och vinnarskallarna välkomnar uppe på toppen. Ännu återstår en timma innan solen når Indiska oceanen och långt där nere ringlar pannlampor uppför vulkanryggen likt en trafikled i morgonrusning. Det kommer att bli trångt här uppe.
Gunung Rinjani på ön Lombok är Indonesiens näst högsta berg. En av landets 150 vulkaner. Rinjani har i princip samma utseende sedan medeltiden när det förutvarande berget kollapsade och formade en stor sjö, cirka 2000 höjdmeter nedanför oss. Där återfinns även nuvarande vulkanöppning i ett askberg från 1994 och strax innan soluppgången den 29 juli 2018 skälver marken på nytt. Det starkaste av sammanlagt 29 jordskalv når magnituden 7,0 på richterskalan. Över 500 människor dör och tusentals skadas, men just nu, när solen äntligen stiger och alla vulkanbestigare jublar, är vi lyckligt ovetande. Ännu återstår ett par veckor till dess.
Hälften av dagens vulkanbestigare kommer från östra Asien. Resten är västerländska backpackers. Rinjani är en turistattraktion likt Kebnekaise eller Kilimanjaro och grannön Bali ligger mitt i flödet av den jorden runt-trip som gällande resemode föreskriver, och i vilket minst ett hyfsat äventyr bör ingå. Nu har soluppgång från toppen av en vulkan bockats av på listan. Och visst blir det vackert. Särskilt medsols, dit de flesta inte tittar, där Rinjani lägger riktar sin pyramidformade skugga mot vulkanen Anung på Bali. Den som halvåret tidigare skickade upp så alarmerande höga askpelare att flygplatsen stängde och de närmast boende evakuerades. I motsols riktning syns tre små sol- och badöar Gili, och där bortom ön Sumbawa med vulkanen Tambora. Känd för utbrottet 1815 när himlen fylldes av så mycket aska att sommaren i Europa uteblev och vi fick missväxt i Sverige.
Nedstigningen till tältlägret blir heller inte enklare. Det askbemängda gruset svarar så ojämnt att varje steg kräver passning och dammet ryker infernaliskt kring alla de som fortfarande stretar uppför. Några eftersläntrare håller guiden i handen. Andra bogseras i rep. Möter min tältkompis som har löparskorna är fyllda av vulkansand. Han ser ut att kunna stupa när som helst och frågar hur långt det är kvar till toppen. En timma, ljuger jag och han ler lyckligt, och säger att allt är fantastiskt.
Nere i tältlägret upplyser färdledaren om avgångstid ned mot kalderasjön. Alla, förutom de två vinnarskallarna, protesterar. Vi är trötta och min tältkompis är ännu inte tillbaka.
Under tiden går vi till kiosken. Ett tvåmannatält med öl, läsk och godis som ägaren släpat upp till höjdlägret. Höjdskillnaden har fått ölpriset att stiga till svensk nivå. Ingen klagar.
Liksom många av Indonesiens vulkaner skyddas Rinjani som nationalpark, vilket i praktiken betyder att man rensat fjället från olagliga bosättningar och kan ta betalt av turister. Det är förbjudet att bestiga Rinjani på egen hand och priset för bärare, guider och kockar är detaljerat. Bland annat ska bärarna ha en viss mängd cigaretter per dag. Rast är lika med röka. Vår grupp består av 15 vandrare och 20 bärare. Tält, sovsäck, liggunderlag, mat och 1,5 liter vatten/dag ingår i arrangemanget, plus att du kan lämna fem kilo packning till bärarna och varje bärare balanserar närmare 30 kilo på bambukäppar. Med flip flop-sandaler på fötterna är de lika fullt framme före oss vid lägerplatserna, oavsett hur stökig terrängen har varit.
Kommande nedstigning mot kratersjön går i gles molnskog, där tallsläktingarnas långa barr vaskar vätan ur molnen som vinden dagligen pressar uppför bergssidorna. Försöker få mina medvandrare att förstå detta naturens under, men inser snart att jag är ensam skogsmulle.
Gemensamt är dock att vi irriteras över nedskräpningen. Sopor och avföring kantar vandringsleden i störande mängd. Särskilt kring tältplatserna. Nedskräpning är ett generellt problem för Sydostasien, även om det varierar påfallande starkt mellan kulturerna.
Lunch med bad i varm källa nere vid kalderasjön innan vandringen drar vidare uppför motsatt åsrygg och sedan lika brant utför till följande nattläger. Flera passager kräver enklare klättring. Kön dras ut och eftersom jag ogillar nervösa förstagångsklättrare väntar jag in eftersläntrarna. Säkrare bland folk som erkänner rädsla och obefintlig teknik än bland prestigeridna vinnarskallar. Hamnar i sällskap av en handväskedesigner från Hong Kong som är synbart trött och lite stirrig. Plockar av henne stavarna och säger att vi har gott om tid (vilket vi inte har), och ber henne koncentrera kraften till fötterna, inte händerna. Eftersom hon är kines och jag är betydligt äldre följer hon kommandot utan att ifrågasätta. På stigen ned mot sista nattlägret lider vi sedan tillsammans. Handväskedesignern vacklar och jag stapplar. Artrosen gör sig påmind. Det blir Alvedon och Voltaren till frukost i morgon.